Ungefär kring år 1950 började man leverera avfall till de kommunala avstjälpningsplatserna. Före det fanns det olika soptippar i byarna. Avstjälpningsverksamheten pågick fram till 1990-talet, då de små soptipparna stängdes efterhand och man började koncentrera mottagningen av avfall till den regionala avstjälpningsplatsen, som numera går under benämningen slutdeponeringsplats.

I dagens läge återfinns en sopstation på de flesta gamla, kommunala avstjälpningsplatserna. I Västnyland transporteras soptippsavfallet till Munka avfallscentrals slutdeponeringsplats i Lojo.

Lojo soptipp är Munka avfallscentral

Lojo soptipp befinner sig på lägenheten Munkabacken och därför heter platsen nuförtiden Munka avfallscentral. På avfallscentralen finns avstjälpningsplatsen och skötselfunktionerna i anslutning till den, omlastning för bioavfall, sopstation och administration.

Då man kommer till Munkabacken möts man av vågbyggnaden, där man anmäler sig och får direktiv om var man placerar det avfall som man har med sig. Årligen besöks avfallscentralen av ca 50 000 kunder. Avgiftsbelagda avfallspartier vägs på de 26 m långa vågarna, av vilka det finns två stycken i båda riktningarna. De som levererar återvinningsbart avfall till Munka dirigeras till sopstationen. Endast de som yrkesmässigt transporterar avfall har rätt att ta sig till deponiområdet.

På avfallscentralens område finns tre slutdeponier

Munka avfallscentral är till arealen ca 30 ha inklusive skyddsområden. På området finns tre slutdeponier. Den äldsta från år 1967 är stängd. Den som har tagits ibruk på 80-talet och som avslutats år 2000 är slutligt inkapslad om några år.

Deponiområdet som togs i bruk år 2000 är 2,2 ha. Det uppfyller EU-direktiven, liksom deponiområdet på 1,8 ha som togs ibruk i augusti 2004. Dessa tillsammans (4 ha) räcker i fem år och därför har man i juli 2006 inlett utvidgningen av deponiområdet. Årligen deponeras ca 60 000 ton avfall på Munka, vilket är 474 kg/invånare. Varje avfallsproducent betalar för kostanderna i samband med mottagning och avfallsbehandling, som ingår i tömningsavgiften för sopkärlen.

Avfallsbehandling på slutdeponin

Avfallsbilarna tömmer lasterna på deponiområdet, vars botten är isolerat från marken. I bottenkonstruktionerna, som kostar 500 000 €/ha finns 1,5 meter olika lager, bl.a. en svetsad plastmatta och ett Trisoplast-lager, vilka har till uppgift att hindra att lakvatten från soptippen tränger ner i marken.

Då avfallsbilen har tömt lasten på deponiområdet, packas avfallet med en vält som väger 50 ton och så täcks avfallet in. Avfallet krossas och packas tätt, varvid man erhåller tilläggsvolym, minskar riskerna för sotippsbränder, bemästrar råttor och minskar luktolägenheter.

Vattenbehandling

Inom avloppsvattenområdet uppkommer såväl rent ytvatten som smutsigt lakvatten. Lakvatten består av regn- och smältvatten som har filtrerats genom avfallet. Lakvattnet tas tillvara och rengörs. Avfallsdeponierna har fyra pumpstationer som leder lakvattnen till utjämningsbassängen på 10 000 kubikmeter. Under år 2005 uppkom 80 000 kubikmeter lakvatten, varav 25 % renades vid Munka avfallscentral genom en metod som fungerar enligt principen omvänd osmos. Resten av lakvattnen renades vid Lojo stads reningsverk.

Vattenreningen på Munka fungerar så att man sänker pH med svavelsyra på det vattnet som pumpas från utjämningsbassängen för att hindra flockning. Vattnet leds via sandfilter (avlägsnar lera) till patronfilter (ett finfilter) och slutligen med tryck genom filtreringsmoduler. I dessa sker reningen, eftersom endast vattenmolekylerna kan tränga genom filtret. Som slutprodukt uppkommer ett koncentrat (smutsvatten) ca 25 % av det inkommande vattnet och resten är rent vatten, som leds till Sjundeå å.

Lakvattnet från Munka motsvarar för kvävets del belastningen från 2000 invånare, för fosforns del 88 invånare och för den biologiska syreförbrukningens del den belasting som orenat avloppsvatten från 400 invånare åstadkommer.

Ytvattnen leds till vattendragen i Sjundeå, där avfallscentralens andel i ämnesflödet i nedre delen av Kyrkån för kvävets del var 0,48% och för fosforns del 0,13% under år 2005.

Gas från soptippen tas tillvara

Biologiskt nedbrytbart avfall såsom matrester, papper, papp och trä förmultnar inte på soptippen, utan omvandlas i de syrefria förhållandena till biogas. Biogasen innehåller bl.a. metan och svavelhaltiga föreningar. Metan är skadligt för atmosfären, eftersom den har andel i växthuseffekten.

På deponin finns 11 lodräta brunnar, ur vilka man samlar upp 170 000 Nm3 bioagas årligen, 320 MWh per år. Gasen används för uppvärmning av byggnaderna på området (53%) och resten bränns i en fackla utomhus. Energimängden i gasen motsvarar 32 000 l lätt brännolja.

Stängning av deponi d.v.s. inkapsling

Då man inte längre deponerar avfall på soptippen, kapslas den in. Med inkapsling menar man att allt vatten från dess inre tas tillvara och den metangas som uppkommer i de syrefria förhållandena till följd av att biologiskt material ruttnar. En del av inkapslingen består av att man på själva soptippen placerar ett ca 1,5 m lager av olika jordarter.

Såsom material används i huvudsak återvinningsmaterial, lätt förorenade jordar, bottenaska, kompost, fiberlera (Finncao-metoden har belönats med EU:s betydande miljöpris). Genom att bygga ett tätt ytlager hindars regnvatten att nå in i den gamla soptippen och minskar på det sättet vattendragsbelastningen. Den största enskilda belastningsfaktorn är kväve, som förekommer i formen av ammonium. På Munka har den gamla delen stängts, ca 4 ha, och för 5 ha pågår arbetena med att bygga gasledningar och olika tätningsskikt. Inkapslingen kostar ca 200 000 euro/hektar.